Cabaré, Mamma Mua
Idag hade vi cabarén, och den blev typ färdigskriven för bara några veckor sen. Och idag hade vi föreställningen. Det gick faktiskt bättre än jag trodde att det skulle göra, fast hade vi haft en dag till att öva på så hade det gått så mycket bättre. Det var nämligen några som inte hade lärt sig sina repliker ordentligt, så dom hade papper. Det hade vart bättre utan. Men men det finns inte så mycket jag kan göra åt saken.
Jag hade en roll, skulle haft en roll plus att jag skulle vart ansvarig för ridån. Men Kungen tog han om ridån för hon hade ingen roll, den hade hon gett till någon annan. Jag spelade våran svenska/engelska lärare Therese, och va den enda som fick prata fort. Fast jag var henne fast som labratirieassitent. Det va kul, men ganska svårt att komma allt man skulle säga, eftersom jag hade en sån lång replik. Och jag kom av mig när jag tvungen att ta andnings pauser. Hahaha.
Men jag har fått en del beröm för rollen. Tant Eva sa det att nu vet dom att det iaf finns två på skolan som kan prata i både in och ut anding. Prata lite med Therese efter också, hon tyckte det va bra och att hon kände igen sig lite. Det är ju alltid nått.
Det va riktigt många skratt, och vi fick beröm för att det va en sammanhängande pjäs/musikal/cabaré. Dom sa att det va möjligt att det var den bästa någonsin. Det va riktigt kul att höra.
Men nu så känner man sig så tom, va jättenervös, och sen så är det ingen mer cabaré, inte heller någon mer estetisk val. Det känns både bra och dåligt, men det är lite samma känsla som efter Öppet hus. En tomhet som man bara känner efter att ha visat upp någonting. Lixom den känslan, att va ska man göra nu, allt känns så onödigt. Vad ska man göra nu?
Sen så är det bara 4 månader kvar till studenten. Och då är det slutet på jullovet, ett sportlov, ett påsklov och tre APU veckor inklämda under den tiden. Vill inte sluta här. Jag mår ju så mycket bättre här i Dingle än jag gör hemma, en sak är säker. Jag kommer att försöka flytta hemifrån så fort som möjligt. Kommer aldrig att palla det annars.
Jag hade en roll, skulle haft en roll plus att jag skulle vart ansvarig för ridån. Men Kungen tog han om ridån för hon hade ingen roll, den hade hon gett till någon annan. Jag spelade våran svenska/engelska lärare Therese, och va den enda som fick prata fort. Fast jag var henne fast som labratirieassitent. Det va kul, men ganska svårt att komma allt man skulle säga, eftersom jag hade en sån lång replik. Och jag kom av mig när jag tvungen att ta andnings pauser. Hahaha.
Men jag har fått en del beröm för rollen. Tant Eva sa det att nu vet dom att det iaf finns två på skolan som kan prata i både in och ut anding. Prata lite med Therese efter också, hon tyckte det va bra och att hon kände igen sig lite. Det är ju alltid nått.
Det va riktigt många skratt, och vi fick beröm för att det va en sammanhängande pjäs/musikal/cabaré. Dom sa att det va möjligt att det var den bästa någonsin. Det va riktigt kul att höra.
Men nu så känner man sig så tom, va jättenervös, och sen så är det ingen mer cabaré, inte heller någon mer estetisk val. Det känns både bra och dåligt, men det är lite samma känsla som efter Öppet hus. En tomhet som man bara känner efter att ha visat upp någonting. Lixom den känslan, att va ska man göra nu, allt känns så onödigt. Vad ska man göra nu?
Sen så är det bara 4 månader kvar till studenten. Och då är det slutet på jullovet, ett sportlov, ett påsklov och tre APU veckor inklämda under den tiden. Vill inte sluta här. Jag mår ju så mycket bättre här i Dingle än jag gör hemma, en sak är säker. Jag kommer att försöka flytta hemifrån så fort som möjligt. Kommer aldrig att palla det annars.
Kommentarer
Trackback
